ANIARA, recension

ANIARA
Av: Harry Martinsson
Regi: Lars Rudolfsson
Medverkande: Helen Sjöholm, Sven Ahlström, Iwa Boman, Katharina Cohen, Dan Ekborg, Albin Flinkas, Maria Heiskanen, Ingvar Hirdwall, Helge Skoog, Claire Wikholm, Sven Wollter med flera.
Scenografi: Sören Brunes
Musik: Andreas Kleerup i samarbete och arrangemang av Carl Bagge

Rymdskeppet Aniara ska forsla 8000 personer från jorden till Mars. Detta för att jorden behöver vila några år från miljöförstöring och annat skräp. Aniara är ett av många, många skepp som transporterar jordlingar ut i rymden. Dessvärre hamnar Aniara ur kurs och folket ombord tvingas leva tillsammans på skeppet under 25 år innan de alla dör. Vad händer under dessa år? Hur reagerar människorna på situationen? Vilka stadier går de igenom?

Visst låter det intressant? Som en extrem variant av Big Brother. Jo, själva berättelsen är spännande. Synd att den drunknar i mängder av obegripligt dravel.

1974 fick Harry Martinsson nobelpriset i litteratur. Förmodligen var Aniara en av anledningarna till att han emottog utmärkelsen. För det här är fint förstår ni. Uj, uj, uj.

Själv blir jag alldeles yr i mössan av all vers som presenteras under den tre timmar långa föreställningen på Stadsteatern. Och jag menar inte yr som i lyckorusig. Jag menar yrslig, näst intill åksjuk. Vilket i och för sig är passande eftersom vi befinner oss på ett rymdskepp.

Alla ord är så pretentiösa och ihopvävda på ett sätt som gör att jag ibland betvivlar att ens alla aktörer begriper vad de framför. En del av det som sägs är ju dessutom rent nonsensspråk, vilket inte är tokigt i sig, men här bidrar det bitvis till förvirring.

För mig blir det för mycket. Som att klä på sig alla kläder i garderoben på en gång.

Skådespelarna gör förmodligen sitt bästa. Det är svårt att riktigt förstå vad de egentligen presterar när man är fullt upptagen med att häpna över rappkaljan som sköljer över en.

Vid ett läge fick jag sådan panik att jag ville ställa mig och och skrika "SLUTA"!!! Är det här kejsarens nya kläder eller? Fick Harry Martinsson verkligen nobelpriset för det här? Lägger verkligen Stadsteatern ner pengar på att sätta upp den här pjäsen? Varför är det fullsatt? Varför är jag här?!!

Okej, allt är inte skräp. Som sagt gör förmodligen skådespelarna det dom kan. Scenografin är spektakulär. Musiken är fantastisk. Helen Sjöholm sjunger en sång som griper tag i hjärtat ordentligt. Absolut. Men det räcker inte för tre timmar!

När föreställningen så äntligen är slut drar jag en lättnadens suck. Jag klarade det! Bredvid mig sitter min man och torkar bort en tår. "Det här var sorgligt" säger han, märkbart tagen.

Så... Uppenbarligen är det fråga om tycke och smak (som det så ofta är). Mig passade detta inte alls. Min man tyckte det var fint. Så är det med det.

Ska tillägga en grej. Jag påstår här att Aniara består av massa dravel och obegripligheter. Och det är nödvändigtvis inte sant över huvud taget! Men även den vackraste, mest tänkvärda dikt kan bli blaha blaha när den framförs tillsammans med hundra dikter till, på löpande band. Vackra ord behöver utrymme och tid för eftertanke. Här serverades ord och dikt som en enda pyttipanna. Och jag avskyr pyttipanna, trots att jag gillar potatis, lök och kött. Om ingredienserna ska blandas måste det göras med omsorg och respekt. Det hjälps inte om det är de allra bästa råvarorna när man bara grötar ihop allt.

Aniara spelas på Stadsteatern i Stockholm till och med 31 december 2010

Kommentarer
Postat av: Thomas

Bra recension. Jag håller inte med dig, men jag förstår dina synpunkter.

2010-12-28 @ 10:10:52
Postat av: Katarina

Vill bara säga att du är väldigt bra på att skriva! Som Thomas skrev en bra recension! Älskade det du skrev om Pyttipanna :D

2011-01-31 @ 17:32:04
URL: http://svanpenna.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0