wistbacka

Jag älskar att äta. Men jag har ingen ro att laga mat som tar tid och sånt. Dessutom blir det massa jobbig disk. Nä, fy!

Jag är precis lika nöjd och glad om jag får äta direkt ur kastrullen, som jag gör precis nu. Det smakar smaskens, går fort och blir knappt någon disk.

Detta har väl inte skapat några konflikter i hemmet direkt, det kan man inte påstå. Men det krockar lite med mans sätt att se på det här med matlagning.

Enligt honom är det inte mat om inte själva huvudfödan serveras med grönsaker och sås. Hallå, det är ju skitjobbigt ju! Och man hör ju hur mycket disk det kommer att bli!

Jag älskar min mans mat. Jag menar, jag älskar ju att äta, min man älskar att laga mat. The perfect match!

Men som häromdagen ville jag att min man skulle slippa laga middagen för en gångs skull. Han är lite extra trött just nu. Så jag erbjöd mig!

Det var bara det att när min man kom hem så hade jag inte lyft ett finger. Jo, det hade jag! Jag hade öppnat skafferiet. Insett att det tar tid att koka ris. Och vad sjutton ska man ha för sås till det? Och grönsaker? Måste jag öppna frysen och titta... Nä, jag orkar inte. Det går inte...

Jag sjönk ihop på en köksstol och gjorde inte ett smack. Så satt jag när min man kom hem.

"Jag kan inte..." sa jag uppgivet.

Mannen log lite (som om incidenten inte var helt oväntad) och gav sig iväg till affären för att köpa färdig mat.

Efter ett tag ringer han från affären.

"Är det okej om jag slänger ihop en vegetarisk fläskpannkaka, med keso och vitkål till?"

Är det okej? Självklart! Och för honom kändes det typ lika enkelt som att köpa färdig mat...

Jag begriper inte. Jag begriper inte...