Jonathans navel
Jag har en ny teatergrupp med ungdomar på torsdagskvällarna. Ikväll ska vi ha genomläsning av höstens manus "Jonathans navel". En komedi om ett teatersällskap som hamnar i kris vid sin första dåliga recension.
Det känns kul med manuset. Jag var så orolig för vad vi skulle hitta på. Och jag trodde faktiskt inte att min trötta hjärna skulle orka arbeta fram ännu ett manus. Men teatergruppen gav mig så mycket härliga idéer och så tjolihooo, så blev det ett manus trots allt!
Varje gång jag skrivit färdigt ett manus så tror jag att jag aldrig mer kommer kunna skriva något. Jag blir trött och tom. Inte på ett särskilt negativt sätt, det tar bara slut. Sen blir jag lika förvånad varje gång som jag lyckas prestera något igen!
Susanne, min kompis som är danslärare, säger att det är precis samma sak när hon gör koreografi. När en dans är färdig tror hon att det inte kommer bli någon mer koreografi. Men det blir det förstås.
Men just nu. Just precis nu. Så är jag helt övertygad om att jag aldrig mer kommer skriva ett manus. Aldrig mer. Nu är det slut. Jag är trött och tom.
Trött möjligen och förståeligt...tom! Du?! ALDRIG!!!
... men ändå så har du redan börjat börja på nästa... :)
Du är verkligen fenomenal på att skriva manus.
..hur cool är inte du då ??
Du är så otroligt begåvad på att skriva och du kommer aldrig bli tom! Om du ändå skulle bli det mot all förmodan kan du ju alltid ta hjälp av Leona;D
