wistbacka

Igår fick jag rycka in som skådis i en av mina ungdomsteatergrupper. Jädrar i havet vad roligt det var! Jag levde mig in i rollen och lattjade järnet! Det var så härligt, så energipåfyllande, så underbart!

Jag saknar att skådespela. Visst, jag gör en del smågrejer. Men inget sånt där, när man kastar sig in i ett projekt med huvudet före och bara njuter hela vägen, tillsammans med sina teaterkompisar.

Jag märker att jag har blivit kräsen. Jag skulle verkligen inte vilja skådespela i vad som helst. Missförstå mig inte nu, jag söker inte en huvudroll, eller ens ersättning. Jag menar... Jag måste kunna lita på den som regissar, jag måste känna mig hundraprocentigt trygg i ensemblen och jag vill att det är ett ruskigt kul material vi arbetar med.

Hur ska jag lyckas tillfredsställa det här behovet?!

Ska klura...