wistbacka

Efter föreställningen igår kom en kollega fram till mig och sa: "Det är skönt att få se lite av dina mörka sidor."

Det är inte första gången jag får höra sånt. Många tror att jag alltid är glad och bara skojar jämt. De personer som tror detta känner mig inte.

De som känner mig vet att jag är lika ljus som mörk. Lika glad som ledsen. Lika slö som pigg. Lika arg som glad. Mycket av allt. Lite FÖR mycket av allt.

Jag tar det inte som någon förolämpning när någon tror att jag är glad jämt. Men jag blir snopen. För jag tror att den andra sidan av mig syns hela tiden. Men det gör den uppenbarligen inte, fast jag bär den med mig hela tiden.

Leendet sitter väl mer ytligt än det mörka inuti.